jag lever i förnekelse. jag lever i en bubbla. jag säger att jag inte bryr mig. inte saknar. inte vill. aldrig skulle tänka mig. men jag ljuger. ljuger för mig själv o jag tror att jag lyckas rätt så bra med det. jag e inte falsk, men rätt så falsk mot mig själv. det e bara ytan som gäller. allt annat skadar. jag överlever yttre skador, inre skador e farliga. de bränns o svider. de känns. jag stänger av. känner att det e säkrast så. ytan e bra. ytan läker, som ett skrapsår, mer eller mindre. allt annat fastnar. tränger in sig i kroppen, fastnar o stannar för alltid. jag förlåter men glömmer aldrig. aldrig. varken bra eller dålig egenskap. jag hatar dock att jag e så blåögd, tror gott om allt o alla. får en sträckning o sedan en fraktur. jag börjar leva under en mantel. den skyddar o känns säker. inte det bästa, men det säkraste trots allt. vilken jävla förlorad generation vi lever i.
