fromthebottomofmyheart.
jag e så besviken. besviken på allt omkring mig. framför allt mig själv. att jag blundar för saker o ting. att jag tror så mkt på folk. på ord. på att det finns gott. jag hatar dig. jag hatar er. jag hatar de. jag menar verkligen när jag skriver hatar. för en gångs skull så gör jag verkligen det. jag fattar fan ingenting. mitt liv kretsar kring en ond cirkel. det tar inte slut o bara går runt o runt. vänner. familj. kärlek. allt som betyder. det lilla som jag bryr mig om, det lilla som fanns. finns inget. jag e en jävla turbulens. suger åt sig i hopp om att få med sig något betydligt, men inser inte att allt e bara skit. finns inget värdefullt. allting e skit. till slut försvinner allting. det bara släpper eller slänger iväg allt. trots all kraft den lagt på att samla ihop allt som verkade vara värdefullt. nödvändigt o nyttigt. i slutändan var allting bara en massa crap. bullshit o slöseri med tid. varenda del av mitt liv hittills har varit ett minne. ett minne blott som aldrig mer kmr att återupplivas. jag kmr alltid tänka tillbaka men jag kmr aldrig kunna säga "afan borde göra om det där". jag vill kunna säga "vi gör om det" till samma människor, o jag vill att det ska vara ömsesidigt. jag vill att det ska komma från samma personer, samma sällskap med samma känsla. det kmr aldrig att hända. aldrig med samma människor. aldrig med samma känsla. aldrig med samma mig. jag har dött. jag känner inte igen mig själv. bra eller dåligt? vetefan inte. bryr mig fan inte heller. jag låter det bara vara. jag orkar inte vara den som försöker jämt. så värdelöst. allt sabbas ändå till slut. allt dör i slutändan, hur mäktig, hur stor, hur bra man än e. hur mkt kärlek det än finns, there is no happy ending. från den dag jag kunde se saker, höra saker, känna saker har det bara varit ont. visst jag har haft lyckliga stunder, visst jag har haft det sjukt jävla bra, visst jag har känt av det goda av livet. allting har dock varit så ytligt. mindre betydelsefullt. visst jag e 20 år gammal, vafan snackar jag om, men fortfarande, 20 år till så e jag 40, 20 till så e jag 60... visst jag tänker fett med långt fram o ska leva för dagen egentligen, men sån e jag, jag tänker för mkt. jag vill inte leva för dagen längre, har gjort det o det räcker. man behöver inte leva för dagen varje dag. missuppfatta mig inte, jag e tacksam för allt! sjukt mkt oxå. men jag vill känna "fyfan den dagen var mitt livs bästa dag" o fortfarande känna lyckan leva än idag. jag menar nte en sån dag och lycka då man har nån jävla drog i blodet. behöver inte inte vara min lycka heller, så länge jag kan känna av o leva genom någons annans lycka, typ mamma. omg jag pallar inte det fett med komplicerat. men jag lovar, det e inte mkt jag kräver. jag e inte kräsen av mig. jag orkar inte med mig själv längre. hejdå.
men...jag har bara en önska, kan någon få stop på det här? något större? jag har försökt, kanske e de mig de fel på... mkt möjligt. kanske jag borde sluta hata för stunden o sluta bry mig bara. ja, jag ska försöka. jag ska bli bättre, kanske mer egoistisk. nu känns det lite bättre...skönt. puss.
Kommentarer
Trackback
